Rubrikleken (sunkig meningslöshet)
Var inne på We Love Music idag. Det var längesen jag vandrade runt så länge i en skivaffär, och det var härligt. Kände ingen stress, kunde ta min tid och välja ut nåt fint. Utnyttjade mitt presentkort från gårdagen och kom hem med två nya kompisar till samlingen: Marble House - the Knife (12'' singel, fyra remixar), samt Showbiz - Muse.
Fan vad skönt det känns när man köper två skivor, utan att provlyssna utan bara köttar, och sen blir totalförälskad i båda två.
Gött att lyssna på vinyl idag, man känner mer tyngd och kraft i ljudet :)
Woops, fredag imorgon, helg. Var det inte helg nyss, typ igår?.. Kanske inte trots allt... Bangar visserligen inte, men det känns inte helt naturligt.
Så sitter man här vid burken. Känns ensamt, snackar inte med någon, vilket jag brukar göra vid den här tiden. Kanske är lika bra att plugga lite då, om jag lyckas koncentrera mig.
Det snöar (:
Jag vill krascha.
Låter det destruktivt..? Nej inte alls.
Jag vill låta alla känslor, gamla som nya, skölja över mig så att jag tappar kontrollen.
Jag vill känna
leva
skratta, gråta och skrika, ännu mer än nu..
Men dom säger till mig
att jag inte får, att jag måste hålla mig kvar över ytan.
Och jag vet, jag förstår att det kommer bli ett ännu värre helvete här uppe
om jag först försvinner ner och sedan kommer upp igen.
Det är redan illa här uppe i luften, allt går segt.
Så det är klart att jag vill dyka ner
och drunkna i ett emotionellt kaos.
Ska man kanske krascha, och sen skita i att komma upp?
Det är ju trots allt så jag vill att det ska vara:
fuck den här äckliga mallen, osv... Bort med måsten och normer. Drunkna i mitt inre kaos, det härliga känslosamma kaoset.
Men jag får inte, åtminstone inte än. Måste försöka fixa allting över ytan först...
Good luck:)
burn me away
Igår kände jag suget. Abstinensen light, för att uttrycka det på "lelska". Skivnerverna började kittla så smått, och jag kände att det nog är dags att shoppa lite ny fet muzak.. Synd bara att jag inte har pengarna till det just nu.
Imorgon blir det till att sjunga i Domkyrkan, vilket brukar bli bra. Har blivit bra de andra åren i alla fall, men som det är nu låter orkestern förbannat falskt, och kören är inte jättemycket bättre :/
Sen blir det festligheter efteråt :) Yeey, prazdnik osv...
Anyway, det luktar gott i kyrkor. Och man kan ta med sig några av de små fina stearinljusen som de har.
Och sen ska jag börja ersätta lamporna på mitt rum med levande ljus, ännu mer än jag gör nu. Bort med stela glödlampor, eld är skiten!
Imorgon blir det till att sjunga i Domkyrkan, vilket brukar bli bra. Har blivit bra de andra åren i alla fall, men som det är nu låter orkestern förbannat falskt, och kören är inte jättemycket bättre :/
Sen blir det festligheter efteråt :) Yeey, prazdnik osv...
Anyway, det luktar gott i kyrkor. Och man kan ta med sig några av de små fina stearinljusen som de har.
Och sen ska jag börja ersätta lamporna på mitt rum med levande ljus, ännu mer än jag gör nu. Bort med stela glödlampor, eld är skiten!
Ordbajs (Skrivkrampen version 9.7)
Note: Denna text var egentligen inte ämnad för allmänheten, som den ser ut nu. Jag är inte nöjd med den, men jag ändrade mig och laddar upp den som den är och skiter i kvalitet etc.. Allt för att slippa hålla inne tankarna.
Varför håller jag på så här? Analyserar, ältar, funderar, grubblar, istället för att mest bara vara? Det blir ju ändå aldrig så att jag kan skriva nåt bra (till skolan) om allt det jag har funderat över. Allt är bara tankar, tankar och känslor som nästan uteslutande stannar inom mig. Inte mycket delning med andra personer om man säger så.
Ligger som känt efter med två texter i svenskan: en novell som ska utgå ifrån novellen "Pälsen", samt ett kåseri vilket på något vis ska handla om 'den ensamma/utstötta människan'. Jag är helt fastkörd i tron (eller vad det nu är) om att jag befinner mig i en konstant skrivkramp. Men vafan, jag skriver ju detta! Jag bloggar osv.. Alltså borde svårigheterna kring mitt skrivande vara sammankopplat till huruvida texten ska bli ett skolarbete eller inte.
Det är väl helt enkelt så att man känner en extrem tyngd över axlarna när man får en uppgift i skolan, och av någon bisarr anledning så skjuter man hellre upp det istället för att få det undanstökat.
Jag önskar att jag kunda prestera/producera mer (i allmänhet, inte bara när det gäller skolan). Önskar att jag kunde börja på en text och skita i om den blev så jävla bra eller inte. Det är ett av mina problem. Precis som så många andra ställer jag för höga krav på mig själv. Fy fan!
T.ex när det gäller låttexter/poesi/musik. Om jag bara hade skrivit massa massa texter hela tiden så hade jag ju förmodligen blivit bättre allt eftersom. Men som det är nu så skriver jag bara när jag veeerkligen känner att det är rätt, och det är mycket sällan.
Bajs, over and out...
Paradis i helvetet/helvete i paradiset?
Så sitter man här, i skolans så kallade datorsal. Väntar på en lektion där jag ligger efter med två uppgifter. Har ingen aning om vad jag ska säga till läraren eller vad jag ska göra för att de där texterna ska bli gjorda nån gång...
Skolan är verkligen inte grejen.. Men oavsett hur mycket åt helvete det går under den tiden som är kvar, så är allt lidande över i juni. Då ska jag vara fri från den här sjukdomen, mer känd som LEL.
Är mer pepp än jag varit på väldigt länge att pyssla mer med Musik. Spela, skapa, jamma, starta band... Det suger till i musiknerverna! Detta är i och för sig nåt som jag känner lite då och då, och sen blir det sällan nånting av det.
Men den här gången ska jag göra nåt på riktigt: jag ska köpa en synth (en "riktig" synth, inget jäkla standardkeyboard), och leka med ljuden i min lekstuga (:
Feel free to join me, to create..
Skolan är verkligen inte grejen.. Men oavsett hur mycket åt helvete det går under den tiden som är kvar, så är allt lidande över i juni. Då ska jag vara fri från den här sjukdomen, mer känd som LEL.
Är mer pepp än jag varit på väldigt länge att pyssla mer med Musik. Spela, skapa, jamma, starta band... Det suger till i musiknerverna! Detta är i och för sig nåt som jag känner lite då och då, och sen blir det sällan nånting av det.
Men den här gången ska jag göra nåt på riktigt: jag ska köpa en synth (en "riktig" synth, inget jäkla standardkeyboard), och leka med ljuden i min lekstuga (:
Feel free to join me, to create..
Annual celebration of birth
Det här med födelsedagar är egentligen ingenting speciellt. Det är inget som jag har så värst stark anknytning till, även om jag såklart gillar om det händer något litet extraordinärt den 26:e november varje år.
Men minnena kanske säger en hel del. Jag har upplevt 18 födelsedagar om man räknar med den dagen då jag faktiskt föddes. Av dessa har jag bara minnen från tre.
När jag fyllde tio började dagen tämligen normalt, med frukost och paket på sängen. Kort därefter fick vi det inte alls oväntade beskedet att min pappa hade dött på morgonen. De minuterna är förmodligen bland de mest detaljerade någonsin i mitt minne. Resten av dagen gick åt till en lång bilresa, gråta, träffa gråtande släktingar och krama min döde pappa.
Min 15-års-dag minns jag som en jävligt rolig dag. Hade ju ett band på den tiden, och just den här dagen repade vi flera timmar hemma på trummisens rum. Trångt och mysigt, skratt, skumtomtar och SlipKnoT-covers.
Min senaste födelsedag för snart ett år sen var helt enkelt en riktigt riktigt bra dag. Det hände massa fina saker och jag var en glad isbjörn, mycket tack vare min (dåvarande) flickvän, som var väldigt snäll mot mig :)
Kort och gott, om man bortser från den allra senaste, så är födelsedagar inte min grej.
Hjälp mig bara att se till att jag slipper vara ensam, så är jag nöjd!
Uniformer och grävskopor bland smultronen
Med risk för att slänga fram massa självklarheter, så tänkte jag skriva nåt litet om det som hänt i Lund de senaste dagarna. Syftar givetvis på rivningen av Smultronstället och dess följder.
Först och främst blir jag så jävla matt och arg av att läsa reaktioner från borgarsvinen. Detta framgår tydligt bland kommentarerna på Sydsvenskans artiklar i gällande fråga.
Det finns tydligen människor som verkar anse att lagboken, över allt annat, är det man alltid ska följa, snabbt och lätt. För demokratiskt stiftade lagar ska alla följa. Annars är man en motståndare till det öppna, demokratiska samhället. (Något i den stilen skrevs på Sydsvenskan.) Fundera en sekund eller två så förstår ni nog vad jag tycker om sånt där. Verkar finnas folk som vill följa sveriges lag lika blint och fast som extremt religiösa personer följer profeter och heliga skrifter.
Okej, dags att vara lite barnslig: Ska man följa ovanstående eller liknande åsikt så är det inte precis ont om folk som är emot det öppna demokratiska samhället. Ex: Vem går inte mot rött ljus, eller kör för fort nån enstaka gång?
Stämpel: Motståndare till det öppna demokratiska samhället.
Som sagt, där var jag en smula barnslig och tog till något oseriöst, men det är ju trots allt lagen det också!
Vad gället Mats Hjälmkrigs (var det så?) och kommunens agerande så är det löjligt. Kalla in 50-talet poliser, inklusive piketpolisen från Malmö, för en sån här sak. Somliga klagar på att media har gett hela historien och ockupanterna för mycket uppmärksamhet. Ursäkta mig ett ögonblick, vad väcker mest uppmärksamhet tycker ni? En anstormning av kravallutrustade, uniformerade, våldskåta poliser, eller en samling tidningsartiklar plus bilder?
Nu får det vara nog med detta på en stund, men jag kanske återkommer...
I'll follow you tonight
Lever för känslorna. Vill känna, känna allt. Inget får komma i vägen.
Speciellt inte skoltramset, som får mig att må en liten smula illa varje gång jag ägnar det en enda lite tanke.
Bud på poesi- och musikskapande. Skapa vackert meningslös lyrik för folks själar. Det är nog det som gäller. Kanske...
Carpe Futurum: Synd att man är för svag för att ta initiativet att börja plugga. Det hade behövts för betygen osv..
Carpe Diem: Tur att man har styrkan att välja temporärt välbefinnande före sudier, prioriterar känslor, musik, gott sällskap och annat gött.
Jag blir extremt glad för små saker. Vissa små saker..
Andra små saker gör mig väldigt gnällig och väldigt grå. Utan att det egentligen finns anledning..
Känslomässigt lättpåverkad? Jag vet faktiskt inte.
Nattflum
Värdellös text X
Det är väldigt trevligt med massa folk här hemma! Uppskattar att stället fylls med fina själar..
Men fyfan, vilken äcklig kontrast det blir när alla har gått hem till sitt, och man sitter ensam kvar.
Palla sova ensam...
Däremot har jag inget emot att städa efteråt. Lite småmysigt faktiskt, och man känner sig duktig när man förvandlar lägenheten från stökig/kladdig till fin igen. Det som är riktigt illa är att gå och lägga sig, helt ensam. Blir riktigt avskräckt..
Nu är det tio dagar kvar till en viss konsert. Den har potential. Chansen att bli en av de absolut bästa upplevelserna någonsin för mig. Det, om något, kommer bli episkt!
Börjar bli dags att dra igenom alla SlipKnoTalbum om och om igen, få in låttexter i huvudet och syssla med massa andra tramsigt roliga "förberedelser" inför det så kallade kaoset.
Jag är pepp! :)
Igår var det bra festligheter hos Tito. Det hade varit episkt på riktigt, om det inte hade varit för stölderna ><
Men vafan, jag hade riktigt trevligt och allt sånt, och plånböckerna kom ju tillbaka till livet igen så att säga.
Movies seen the past week:
- School of Rock - Jack Black kan sina grejer tycker jag
- Ensemble c'est tout - (Tillsammans är man mindre ensam) Gött med lite fransk film, brukar inte slå fel..
- Once - Seen twice, höhö... Skitbra musik måste jag säga, det är nog dags att börja spela på gatorna.
- The Terminal - Mysig, gullig osv.. Spännande med filmer som utspelar sig inom ett extremt begränsat område.
Bättre läsning än såhär får ni inte klockan halv tre på natten.. Sov gott och vakna inte för tidigt!
