trains

Det ursprungliga SlipKnoT finns inte kvar. Paul Grey, bassist och en av grundarna till bandet, dog igår. SlipKnoT var ett av de, eller kanske till och med DET bandet, som faktiskt fick mig att börja lyssna aktivt på musik. De har betytt fruktansvärt mycket för mig, och hela mitt huvud stannade liksom upp igår när jag fick veta vad som hänt.

Jag är bara jävligt glad att jag upptäckte er, och tog till mig det ni hade att säga. Ni har influerat min syn på musik, och förmodligen också min syn på människor. Är grymt tacksam för att du och ditt band gjorde det som ni ville göra, för det har verkligen gått rakt in i mig.

Paul Grey finns inte mer. Men SlipKnoT kommer alltid finnas kvar, i kärnan inuti mig, oavsett om de förblir ett musikskapande band eller inte.

Har börjat känna en stark saknad av min Asienresa. Att vara ute och resa själv, utan några större mål eller hållpunkter. Det är det som är Livet. Önskar att jag var där nu, på en plats långt härifrån. Där kunde jag sitta på en balkong med ett glas rödvin och en anteckningsbok, och ingenting skulle kunna vara mer Liv än det.

Jag är inte där, men jag har haft det väldigt väldigt bra de senaste dagarna.

Inte minst har jag kommit till något av en insikt. En sån där insikt som bara innehåller självklarheter, något man redan vet, men som man kanske har glömt bort hur viktigt det är att följa.

Ett ord. Överanalysering.

Det är svårt att må bra när det enda man tänker på är varför man mår bra eller inte, och vad man kan göra åt det. Om man bara la lite mer energi på att hitta på saker att göra och sen göra dem, så hade man inte behövt fundera. Då hade man bara mått bra. Så självklart. Ändå har jag alltid så svårt för att hålla mig undan därifrån.

Nej, imorgon ska jag inte fråga mig själv hur jag mår.

Tacka vet jag Livet. Tacka vet jag rödvinet och skriveriet.

Nu har jag plötsligt fullt upp. Gick från att göra så nära ingenting man kan komma, till att hamna i en serie engagerande festivalish-helger. Eldhög var riktigt grymt, inte minst såhär i efterhand. Nu är jag mitt uppe i karnevalsförberedelser, och det känns som att det kommer bli jävligt gött. Sedan blir det bara en kort paus innan jag drar iväg till Siestafestivalen och jobbar där som stage/backstage security. Det känns obeskrivligt bra att ha tre så aktiva veckor på varandra, att bara göra saker hela tiden. Efter en så passiv period som jag har haft nu kommer det bli spännande att se hur mina tankar och känslor förändras under den kommande tiden. Jag tror definitivt att jag kommer bli gladare, mer inspirerad och med största sannolikhet tröttare.

Hade inte bangat nån slags healing-camp efter dessa helger, innan studentveckan typ. Ska nog fixa det för min egen skull, en sund vecka med livskraftig föda, utan tobak eller alkohol, med en jävla massa solsken och inlines, typ.

Men en sak i taget, först ska jag slita och (inte minst) festa!

Ikväll kom det ett riktigt sommarregn. Man kanske kunde kalla det för årets första sommarregn. Det luktade helt fantastiskt, och jag blev inte irriterad utan glad av att byxorna klistrades fast vid benen när cykeln svishade hem efter dumpstringen.

Ge mig den varma sommarnatten!

Bläddrade runt lite på TV:n för sen stund sen, för ovanlighetens skull. Jag kom förbi det sjukaste programmet jag har sett, något vapenreportage från USA. Mycket kan sägas om galenskaper i det landet, just därför brukar det vara ganska ointressant att prata om det. Men detta var fan över alla gränser!

Jag kunde inte föreställa mig att det är vanligt förekommande att föräldrar drar ut sina 6-åriga ungar till vapenmässor där man kan testa allehanda automatvapen, pistoler, granatgevär, ja allt möjligt fan. Så ser man ett klipp på en stackars unge som säger att hon inte vill pröva just det geväret, det verkar vara för mycket, varpå pappan tjatar och säger "Please, just one for daddy?"

Och nästa barn, som ska provskjuta en uzi för första gången. Visst fan är det klart att han börjar skratta och skrika, han blir exalterad. Det ploppar säkert upp massa fantasier i hans lilla huvud om krig och död, något som han knappast kan relatera till och kanske bara tycker är häftigt. Vem kan klandra honom när han lever i den miljön? Då får han en tillsägelse av nån instruktör att han minsann inte ska flamsa utan behandla vapnet med respekt.

Hur fan ska en vuxen människa kunna få ett barn att förstå vad det innebär med respekt inför dödliga vapen när man själv tramsar runt med dem, ordnar skjutmässor för skojs skull och har pistoler hemma i tron på att det ger ett säkrare samhälle?!?

Mådde så dåligt av att titta på det, och jag tycker så fruktansvärt synd om alla barn som ska behöva växa upp och vänja sig vid att dödliga vapen är en helt naturlig del av vardagen.

Nu har jag fått nog av att bli trött på amerikanska fucktards, bläh!

Ikväll satt jag på gräset och tittade upp på molnen i kvällsljuset. Det kändes så stort, jag hade liksom glömt bort att världen finns där. Att det mesta jag ser runt om mig är så smått och obetydligt, att jag har blandat upp mig med lika delar lathet, digital (miss)kommunikation och rastlöshet. Typ...

Jag har tappat längtan efter de större sakerna, äventyren och världen, och totalt gått ner mig i tristessen. Jag har visserligen inte varit omedveten om min dekadens, tvärtom, jag har kanske snarare gått ner mig med en tanke om att det kan vara nyttigt att vara grå, för att inse hur jävligt det är, och att man inte vill vara där.

Medveten om hur risigt jag har haft det på sistone, så tycks jag ändå ha glömt hur världen kan vara. Hur livet kan vara, hur det har varit för mig många stunder tidigare.

Idag såg jag liksom skuggan av en glimt av skönheten hos allt bra jag har haft, och allt bra som kommer så småningom.

Jag börjar känna suget. Jag vill vara där, på väg nånstans bland nya upptäckter. Men när man har gått ner sig på detta märkliga viset så är det svårt att veta hur man ska börja ta sig upp igen. Svårt att hitta nåt att ta avstamp från.

Dock är det något som säger mig att jag inte behöver vänta särskilt länge innan saker börjar vända sig själv.

Snart kan jag hitta mig själv bland molnen i kvällsljuset, utan att behöva titta på dem från marken bland husen, från min tristessfyllda vardag.

Jag kan nog vara på väg när som helst.

Det luktar så gott där ute. Man kanske skulle ta och bli lite nostalgisk ett tag...

Det finns mycket man kan leva för. Man kan leva för att tjäna samhället, för att rädda miljön. Man kan leva för att förstöra för andra, för att bygga upp ett grandiost livsverk. Man kan leva för sina vänner, för sina barn,  för sin konst.

Jag hoppas att jag lyckas leva för mig själv...

Sitter och meckar ihop lite playlists i spotify. Har annars inte varit min grej att göra spellistor, men man ska väl börja nån gång.

Återupptäckte just Mindless Self Indulgence. Så jävla grymma lirare!

Klurar på festivaler, vilka man vill åka till egentligen. Kanske anmäler intresse för att vara funktionär på Peace & Love, men frågan är om jag vill det utan att veta om nån annan jag känner ska dit. Annars är ju Roskilde samtidigt, o där kan man ju planka med lite polare.

Varför har jag blivit så fruuktansvärt avtrubbad, lat och ovillig att förändra? Även om jag inte hade skaffat jobb eller engagerat mig supermycket i någonting "vettigt" här de senaste veckorna, så hade jag ju kunnat flytta ut i skogen, dra till någon stuga eller bara tälta i nån månad eller så. Eller bara lämnat Skåne överhuvudtaget.

Nu när jag inser att det hade varit schysst att leka eremit nånstans i tystnaden, så är det lite för sent att sticka nånstans. Nästa helg är det Eldhög där jag är delansvarig, sen börjar karnevalen där jag också jobbar. Efter den blir det förmodligen inget Siesta, och sen börjar folk inte ta studenten förrän andra veckan i juni, så då skulle jag väl kunna flytta till Åsa i åtminstone två veckor, eller nåt liknande. Eller helt enkelt låna ett tält och vandra runt ensam i Skåne. Ja...

Vissa saker kanske talar lite emot det, men jag ska nog fundera lite mer seriöst på det.

En trevlighet som, oavsett allt annat, inte får låtas falla bort är att göra ett sista besök på Vildanden, innan Lunds bästa drinking hole försvinner.

Utbildning. Jag har ofta tänkt att jag inte egentligen vill utbilda mig genom att sitta i en skolbänk, lyssna på föreläsningar och läsa litteratur, utan att jag vill leva livet och därigenom samla på mig de erfarenheter och de kunskaper som kommer i min väg, och på så sätt formas till en större person.

Det är det där med hur man samlar på sig kunskap, visdom och kompetens.

Idag tänkte jag följande:

Jag vill inte utbilda mig, skaffa kunskap och erfarenhet för att kunna använda det  inom något särskilt område, bygga en karriär av det. Jag är inte intresserad av att ha väldigt mycket kunskap i ett ämne, det verkar pretentiöst.

Jag vill lära mig saker för min egen skull, för att bli en intellektuellt rikare människa och för att det helt enkelt är kul.

Det är det här med varför man samlar på sig kunskap, visdom och kompetens.

Lök.

Hacka den, stek den - det luktar gott!

Anyhow, det ser alltså inte ut som att så kallade högre studier är något för mig. Men det är ju också en livserfarenhet i sig, att plugga, oavsett ämnesområde.

Det känns som om jag både älskar och hatar mig själv. Det är så himla lätt att börja räkna upp en massa anledningar till varför man är en dålig, smått misslyckad människa. Jag är fan inte nöjd med denna tillvaron alls, inte nånstans. Det handlar inte bara om att jag är arbetslös, saknar inkomst, men jag är dessutom sjukt lack på min egen gamla dassiga inställning och lathet. Det är visserligen en del skillnad nu mot hur det var innan Filippinerna, jag förändrades nog en hel del, fast ganska subtilt.

Men vafan, det går ju bara långsamt nerför nu. Veckorna efter hemkomsten hade jag åtminstone ett helt nytt synsätt. Jag var nästan genomgående positiv, vilket inte alls har varit min grej innan, och det var hur skönt som helst.

Nu rullar det bara nerför o maka takt, jag fastnar i onda tankar om mig själv, precis vad jag hade lärt mig att undvika.

Vårvärmen kan inte rycka upp mig, inte ens mina vänner. Jag känner mig lika trött på mina vänner som jag var innan jag stack iväg. Det suger att inte umgås med nya människor, utan bara samma samma hela tiden.

Samtidigt finns det ändå saker som gör att jag vet att jag är en bra människa.

Jag gör bara inte något bra av mig...

Äh, vad förväntar man sig egentligen?

Det blev en sen natt. En lite ovanlig dumpstringsnatt. På plats vid containrarna stod en fryslastbil, som inte brukar stå där så ofta. Chaffören satt i bilen och sov, men när vi dök ner bland soporna så råkade vi väcka honom.

"Who the fuck broke in to the truck last week?"

Tydligen hade någon brutit sig in i hans lastbil förra veckan, och tagit en liten mängd varor. Inte för att värdet av dem var så stort, men han hade nästan blivit av med jobbet pga av incidenten.

Vi stod o lyssnade på hans lastbilsanekdoter medan vi sorterade fångsten, och det blev helt klart en trevlig dumpsternight.

Förutom den sedvanliga maten hade nån jävel dessutom slängt en väska med ett tiotal WoW-gamecards, samt två random PC-spel. I bästa fall funkar de grejerna, så att det kan säljas (:

Lite senare, när vi skulle in hos Viktor för att tillreda maten, och mer eller mindre råkade öppna en av tunnorna i hans soprum, så skymtade där en Absolutflaska. Inte slänger man väl sprit, tänkte vi nog allihopa, men jag kunde ju inte lämna den där och inte åtminstone lukta... Och tamejfan, nog var det sprit i flaskan. Jag är dock tveksam till om det faktiskt är Absolut, det har en lätt tvålig doft och smak. Hummhumm, den ska nog gå att dricka...

Do you know the muffin man?

I do.

Säger nej till Facebook kommande vecka.

På fredag upphör mitt personliga tobaksförbud. Fick för mig att det skulle kännas bra att ha en vit månad, och det har det gjort också. High-five to self!

Alkoholen får således sällskap på valborg av en annan favoritdrog.

Rätt töntigt ändå...

jag. behöver. ett. par. hörlurar.

nu.

Jag känner att det är dags att börja skriva mer igen. När jag var ute och reste, där på andra sidan planeten, skrev jag en hel del, dels i publika dagböcker online, dels för "privat bruk" i en liten svart bok. Det var väldigt viktigt för mig att skriva i min lilla bok under resan, som en slags social kontakt fast utan någon annan part inblandad. Ett sätt att hantera ensamheten.

Hursomhelst så har jag som sagt inte skrivit så mycket sen jag kom hem till Sverige, och det slog mig just att jag kanske hade kunnat strukturera upp mina nya lärdomar om livet och alla dess levare om jag hade fortsatt skriva och bearbetat mina intryck även här i det trygga hemlandet.

Innan jag drog iväg kände jag att jag höll på att ta ett (eller flera?) steg mot att bli något av en ny, bättre Jens. På många sätt blev det ju faktiskt så, att vistelsen på Filippinerna gav mig en massa nytt perspektiv och nya insikter, och att jag faktiskt tycker att jag har blivit lite mer positiv av mig, jag söker helt enkelt efter lycka och välmående på ett lite annorlunda sätt nu.

So, let's cut to the chase: Det verkar vara dags att mer eller mindre överge den här bloggen, där jag har en känsla av att jag har haft en lite gnällig attityd emellanåt (kanske?), och skrivit mest om hur jag har känt och mått, om bra och dåliga upplevelser, men inte så mycket om hur jag har tänkt, tyckt och vad jag har funderat på. Överhuvudtaget så säger jag inte så mycket om hur jag tänker och tycker...

Det faller det sig ganska naturligt att jag startar en ny blogg där jag förhoppningsvis låter lite mer funderingar och tankar komma fram vid sidan av alla texter om hur jag känner inför mig själv och världen.

Åtminstone är väl det vad jag vill nu, sen får man se om det känns rätt.

Men det kanske är fel? Det är ju inte ens någon som läser här, skulle man palla läsa om jag skrev nån annanstans?

Oj, vad seriöst detta blev.. Bäst att lägga upp en unrelated pic. så att det hålls på en lite mer avspänd nivå :)

Smek och kyss!

Nu måste jag skriva av mig, the need is urgent! Och det är inte för att jag mår dåligt, tvärtom (:

Sitter hemma på mitt rum, lyssnar på musik och har just småpratat lite med vänner. Tog just på mig hörlurarna så att jag inte behöver bry mig om volymen; jag gillar hörlurar på natten.

Jag har dragit på mig en släng av eufori nu på kvällen! Helt sjukt, vet inte när jag kände mig såhär glad och nöjd med saker sist. Har jag nånsin gjort det förr? Var det i detta livet?

I eftermiddags mådde jag så dåligt i psyket så att jag nästan fick kräkreflexer. Inte okej.. Det berodde förmodligen dels på stress, kanske inför resan, dels på att jag hade varit inomhus så gott som hela dagen, med bara en liten stunds sällskap.

Efter att ha tagit mig ut i snön, tittat på den och konstaterat att den var fin så gick jag hem till en vän och drack en kopp. Pratade om dumpstring och en del annat, och sällskapet gjorde mig gott.

Nu är jag inte säker på varför, för jag känner mig en smula överrumplad, men jag är hursomhelst på jävligt bra humör:)

Idag kände jag en koppling till musiken jag hade i öronen som jag inte har kännt på år.

Idag började jag på allvar tro på att jag kan bli en ny människa, en bättre människa. Jag tror på det än, let's try!

Idag blev jag ännu mer sugen på min kommande resa.

Jag har tänkt på mina närmaste vänner, min relation till dem, och tyckt om dem ännu mer än jag brukar.

Ikväll är jag kär i allt!

Nu är det ca 100 timmar kvar tills jag lämnar Sverige och beger mig mot Filippinerna. Det känns bra, börjar bli pepp, och har fixat en hel del nu.

Annars? Jofan, jag mår bra. Är sjukt nöjd med en massa saker i mitt liv känns det som, det mesta utom möjligen ekonomin då.

Har haft ett gäng riktigt bra dagar, det känns i alla fall så i efterhand. Stockholm, festen, dumpstring och annat flum i Lund, vildanden, reseförberedelser etc.

Dessutom har jag tänkt tillbaka på alla fina minnen från 2009, och skjutit undan min annars negativa syn på det året.

Alltså, jag mår jävligt schysst just nu (:

Snart drar jag, tjohej!