trains

Jag funderar ganska mycket på ämnet ensamhet. Sitter och klurar på hur jag reagerar på att vara ensam vs. att vara bland folk, analyserar mina känslor och försöker ta reda på vad andra tycker om ensamhet. Men det är förbannat svårt att skriva en s.k. vettig text om det, i det här fallet ett kåseri.
  Varför håller jag på så här? Analyserar, ältar, funderar, grubblar, istället för att mest bara vara? Det blir ju ändå aldrig så att jag kan skriva nåt bra (till skolan) om allt det jag har funderat över. Allt är bara tankar, tankar och känslor som nästan uteslutande stannar inom mig. Inte mycket delning med andra personer om man säger så.
  Ligger som känt efter med två texter i svenskan: en novell som ska utgå ifrån novellen "Pälsen", samt ett kåseri vilket på något vis ska handla om 'den ensamma/utstötta människan'. Jag är helt fastkörd i tron (eller vad det nu är) om att jag befinner mig i en konstant skrivkramp. Men vafan, jag skriver ju detta! Jag bloggar osv.. Alltså borde svårigheterna kring mitt skrivande vara sammankopplat till huruvida texten ska bli ett skolarbete eller inte.
   Det är väl helt enkelt så att man känner en extrem tyngd över axlarna när man får en uppgift i skolan, och av någon bisarr anledning så skjuter man hellre upp det istället för att få det undanstökat.

Jag önskar att jag kunda prestera/producera mer (i allmänhet, inte bara när det gäller skolan). Önskar att jag kunde börja på en text och skita i om den blev så jävla bra eller inte. Det är ett av mina problem. Precis som så många andra ställer jag för höga krav på mig själv. Fy fan!
T.ex när det gäller låttexter/poesi/musik. Om jag bara hade skrivit massa massa texter hela tiden så hade jag ju förmodligen blivit bättre allt eftersom. Men som det är nu så skriver jag bara när jag veeerkligen känner att det är rätt, och det är mycket sällan.

Bajs, over and out...