trains

Det ursprungliga SlipKnoT finns inte kvar. Paul Grey, bassist och en av grundarna till bandet, dog igår. SlipKnoT var ett av de, eller kanske till och med DET bandet, som faktiskt fick mig att börja lyssna aktivt på musik. De har betytt fruktansvärt mycket för mig, och hela mitt huvud stannade liksom upp igår när jag fick veta vad som hänt.

Jag är bara jävligt glad att jag upptäckte er, och tog till mig det ni hade att säga. Ni har influerat min syn på musik, och förmodligen också min syn på människor. Är grymt tacksam för att du och ditt band gjorde det som ni ville göra, för det har verkligen gått rakt in i mig.

Paul Grey finns inte mer. Men SlipKnoT kommer alltid finnas kvar, i kärnan inuti mig, oavsett om de förblir ett musikskapande band eller inte.

Har börjat känna en stark saknad av min Asienresa. Att vara ute och resa själv, utan några större mål eller hållpunkter. Det är det som är Livet. Önskar att jag var där nu, på en plats långt härifrån. Där kunde jag sitta på en balkong med ett glas rödvin och en anteckningsbok, och ingenting skulle kunna vara mer Liv än det.

Jag är inte där, men jag har haft det väldigt väldigt bra de senaste dagarna.

Inte minst har jag kommit till något av en insikt. En sån där insikt som bara innehåller självklarheter, något man redan vet, men som man kanske har glömt bort hur viktigt det är att följa.

Ett ord. Överanalysering.

Det är svårt att må bra när det enda man tänker på är varför man mår bra eller inte, och vad man kan göra åt det. Om man bara la lite mer energi på att hitta på saker att göra och sen göra dem, så hade man inte behövt fundera. Då hade man bara mått bra. Så självklart. Ändå har jag alltid så svårt för att hålla mig undan därifrån.

Nej, imorgon ska jag inte fråga mig själv hur jag mår.

Tacka vet jag Livet. Tacka vet jag rödvinet och skriveriet.

Nu har jag plötsligt fullt upp. Gick från att göra så nära ingenting man kan komma, till att hamna i en serie engagerande festivalish-helger. Eldhög var riktigt grymt, inte minst såhär i efterhand. Nu är jag mitt uppe i karnevalsförberedelser, och det känns som att det kommer bli jävligt gött. Sedan blir det bara en kort paus innan jag drar iväg till Siestafestivalen och jobbar där som stage/backstage security. Det känns obeskrivligt bra att ha tre så aktiva veckor på varandra, att bara göra saker hela tiden. Efter en så passiv period som jag har haft nu kommer det bli spännande att se hur mina tankar och känslor förändras under den kommande tiden. Jag tror definitivt att jag kommer bli gladare, mer inspirerad och med största sannolikhet tröttare.

Hade inte bangat nån slags healing-camp efter dessa helger, innan studentveckan typ. Ska nog fixa det för min egen skull, en sund vecka med livskraftig föda, utan tobak eller alkohol, med en jävla massa solsken och inlines, typ.

Men en sak i taget, först ska jag slita och (inte minst) festa!

Ikväll kom det ett riktigt sommarregn. Man kanske kunde kalla det för årets första sommarregn. Det luktade helt fantastiskt, och jag blev inte irriterad utan glad av att byxorna klistrades fast vid benen när cykeln svishade hem efter dumpstringen.

Ge mig den varma sommarnatten!

Bläddrade runt lite på TV:n för sen stund sen, för ovanlighetens skull. Jag kom förbi det sjukaste programmet jag har sett, något vapenreportage från USA. Mycket kan sägas om galenskaper i det landet, just därför brukar det vara ganska ointressant att prata om det. Men detta var fan över alla gränser!

Jag kunde inte föreställa mig att det är vanligt förekommande att föräldrar drar ut sina 6-åriga ungar till vapenmässor där man kan testa allehanda automatvapen, pistoler, granatgevär, ja allt möjligt fan. Så ser man ett klipp på en stackars unge som säger att hon inte vill pröva just det geväret, det verkar vara för mycket, varpå pappan tjatar och säger "Please, just one for daddy?"

Och nästa barn, som ska provskjuta en uzi för första gången. Visst fan är det klart att han börjar skratta och skrika, han blir exalterad. Det ploppar säkert upp massa fantasier i hans lilla huvud om krig och död, något som han knappast kan relatera till och kanske bara tycker är häftigt. Vem kan klandra honom när han lever i den miljön? Då får han en tillsägelse av nån instruktör att han minsann inte ska flamsa utan behandla vapnet med respekt.

Hur fan ska en vuxen människa kunna få ett barn att förstå vad det innebär med respekt inför dödliga vapen när man själv tramsar runt med dem, ordnar skjutmässor för skojs skull och har pistoler hemma i tron på att det ger ett säkrare samhälle?!?

Mådde så dåligt av att titta på det, och jag tycker så fruktansvärt synd om alla barn som ska behöva växa upp och vänja sig vid att dödliga vapen är en helt naturlig del av vardagen.

Nu har jag fått nog av att bli trött på amerikanska fucktards, bläh!

Ikväll satt jag på gräset och tittade upp på molnen i kvällsljuset. Det kändes så stort, jag hade liksom glömt bort att världen finns där. Att det mesta jag ser runt om mig är så smått och obetydligt, att jag har blandat upp mig med lika delar lathet, digital (miss)kommunikation och rastlöshet. Typ...

Jag har tappat längtan efter de större sakerna, äventyren och världen, och totalt gått ner mig i tristessen. Jag har visserligen inte varit omedveten om min dekadens, tvärtom, jag har kanske snarare gått ner mig med en tanke om att det kan vara nyttigt att vara grå, för att inse hur jävligt det är, och att man inte vill vara där.

Medveten om hur risigt jag har haft det på sistone, så tycks jag ändå ha glömt hur världen kan vara. Hur livet kan vara, hur det har varit för mig många stunder tidigare.

Idag såg jag liksom skuggan av en glimt av skönheten hos allt bra jag har haft, och allt bra som kommer så småningom.

Jag börjar känna suget. Jag vill vara där, på väg nånstans bland nya upptäckter. Men när man har gått ner sig på detta märkliga viset så är det svårt att veta hur man ska börja ta sig upp igen. Svårt att hitta nåt att ta avstamp från.

Dock är det något som säger mig att jag inte behöver vänta särskilt länge innan saker börjar vända sig själv.

Snart kan jag hitta mig själv bland molnen i kvällsljuset, utan att behöva titta på dem från marken bland husen, från min tristessfyllda vardag.

Jag kan nog vara på väg när som helst.

Det luktar så gott där ute. Man kanske skulle ta och bli lite nostalgisk ett tag...

Det finns mycket man kan leva för. Man kan leva för att tjäna samhället, för att rädda miljön. Man kan leva för att förstöra för andra, för att bygga upp ett grandiost livsverk. Man kan leva för sina vänner, för sina barn,  för sin konst.

Jag hoppas att jag lyckas leva för mig själv...

Sitter och meckar ihop lite playlists i spotify. Har annars inte varit min grej att göra spellistor, men man ska väl börja nån gång.

Återupptäckte just Mindless Self Indulgence. Så jävla grymma lirare!

Klurar på festivaler, vilka man vill åka till egentligen. Kanske anmäler intresse för att vara funktionär på Peace & Love, men frågan är om jag vill det utan att veta om nån annan jag känner ska dit. Annars är ju Roskilde samtidigt, o där kan man ju planka med lite polare.

Varför har jag blivit så fruuktansvärt avtrubbad, lat och ovillig att förändra? Även om jag inte hade skaffat jobb eller engagerat mig supermycket i någonting "vettigt" här de senaste veckorna, så hade jag ju kunnat flytta ut i skogen, dra till någon stuga eller bara tälta i nån månad eller så. Eller bara lämnat Skåne överhuvudtaget.

Nu när jag inser att det hade varit schysst att leka eremit nånstans i tystnaden, så är det lite för sent att sticka nånstans. Nästa helg är det Eldhög där jag är delansvarig, sen börjar karnevalen där jag också jobbar. Efter den blir det förmodligen inget Siesta, och sen börjar folk inte ta studenten förrän andra veckan i juni, så då skulle jag väl kunna flytta till Åsa i åtminstone två veckor, eller nåt liknande. Eller helt enkelt låna ett tält och vandra runt ensam i Skåne. Ja...

Vissa saker kanske talar lite emot det, men jag ska nog fundera lite mer seriöst på det.

En trevlighet som, oavsett allt annat, inte får låtas falla bort är att göra ett sista besök på Vildanden, innan Lunds bästa drinking hole försvinner.

Utbildning. Jag har ofta tänkt att jag inte egentligen vill utbilda mig genom att sitta i en skolbänk, lyssna på föreläsningar och läsa litteratur, utan att jag vill leva livet och därigenom samla på mig de erfarenheter och de kunskaper som kommer i min väg, och på så sätt formas till en större person.

Det är det där med hur man samlar på sig kunskap, visdom och kompetens.

Idag tänkte jag följande:

Jag vill inte utbilda mig, skaffa kunskap och erfarenhet för att kunna använda det  inom något särskilt område, bygga en karriär av det. Jag är inte intresserad av att ha väldigt mycket kunskap i ett ämne, det verkar pretentiöst.

Jag vill lära mig saker för min egen skull, för att bli en intellektuellt rikare människa och för att det helt enkelt är kul.

Det är det här med varför man samlar på sig kunskap, visdom och kompetens.

Lök.

Hacka den, stek den - det luktar gott!

Anyhow, det ser alltså inte ut som att så kallade högre studier är något för mig. Men det är ju också en livserfarenhet i sig, att plugga, oavsett ämnesområde.