skuggor
Ikväll satt jag på gräset och tittade upp på molnen i kvällsljuset. Det kändes så stort, jag hade liksom glömt bort att världen finns där. Att det mesta jag ser runt om mig är så smått och obetydligt, att jag har blandat upp mig med lika delar lathet, digital (miss)kommunikation och rastlöshet. Typ...
Jag har tappat längtan efter de större sakerna, äventyren och världen, och totalt gått ner mig i tristessen. Jag har visserligen inte varit omedveten om min dekadens, tvärtom, jag har kanske snarare gått ner mig med en tanke om att det kan vara nyttigt att vara grå, för att inse hur jävligt det är, och att man inte vill vara där.
Medveten om hur risigt jag har haft det på sistone, så tycks jag ändå ha glömt hur världen kan vara. Hur livet kan vara, hur det har varit för mig många stunder tidigare.
Idag såg jag liksom skuggan av en glimt av skönheten hos allt bra jag har haft, och allt bra som kommer så småningom.
Jag börjar känna suget. Jag vill vara där, på väg nånstans bland nya upptäckter. Men när man har gått ner sig på detta märkliga viset så är det svårt att veta hur man ska börja ta sig upp igen. Svårt att hitta nåt att ta avstamp från.
Dock är det något som säger mig att jag inte behöver vänta särskilt länge innan saker börjar vända sig själv.
Snart kan jag hitta mig själv bland molnen i kvällsljuset, utan att behöva titta på dem från marken bland husen, från min tristessfyllda vardag.
Jag kan nog vara på väg när som helst.
