trains

Det känns som om jag både älskar och hatar mig själv. Det är så himla lätt att börja räkna upp en massa anledningar till varför man är en dålig, smått misslyckad människa. Jag är fan inte nöjd med denna tillvaron alls, inte nånstans. Det handlar inte bara om att jag är arbetslös, saknar inkomst, men jag är dessutom sjukt lack på min egen gamla dassiga inställning och lathet. Det är visserligen en del skillnad nu mot hur det var innan Filippinerna, jag förändrades nog en hel del, fast ganska subtilt.

Men vafan, det går ju bara långsamt nerför nu. Veckorna efter hemkomsten hade jag åtminstone ett helt nytt synsätt. Jag var nästan genomgående positiv, vilket inte alls har varit min grej innan, och det var hur skönt som helst.

Nu rullar det bara nerför o maka takt, jag fastnar i onda tankar om mig själv, precis vad jag hade lärt mig att undvika.

Vårvärmen kan inte rycka upp mig, inte ens mina vänner. Jag känner mig lika trött på mina vänner som jag var innan jag stack iväg. Det suger att inte umgås med nya människor, utan bara samma samma hela tiden.

Samtidigt finns det ändå saker som gör att jag vet att jag är en bra människa.

Jag gör bara inte något bra av mig...

Äh, vad förväntar man sig egentligen?

Det blev en sen natt. En lite ovanlig dumpstringsnatt. På plats vid containrarna stod en fryslastbil, som inte brukar stå där så ofta. Chaffören satt i bilen och sov, men när vi dök ner bland soporna så råkade vi väcka honom.

"Who the fuck broke in to the truck last week?"

Tydligen hade någon brutit sig in i hans lastbil förra veckan, och tagit en liten mängd varor. Inte för att värdet av dem var så stort, men han hade nästan blivit av med jobbet pga av incidenten.

Vi stod o lyssnade på hans lastbilsanekdoter medan vi sorterade fångsten, och det blev helt klart en trevlig dumpsternight.

Förutom den sedvanliga maten hade nån jävel dessutom slängt en väska med ett tiotal WoW-gamecards, samt två random PC-spel. I bästa fall funkar de grejerna, så att det kan säljas (:

Lite senare, när vi skulle in hos Viktor för att tillreda maten, och mer eller mindre råkade öppna en av tunnorna i hans soprum, så skymtade där en Absolutflaska. Inte slänger man väl sprit, tänkte vi nog allihopa, men jag kunde ju inte lämna den där och inte åtminstone lukta... Och tamejfan, nog var det sprit i flaskan. Jag är dock tveksam till om det faktiskt är Absolut, det har en lätt tvålig doft och smak. Hummhumm, den ska nog gå att dricka...

Do you know the muffin man?

I do.

Säger nej till Facebook kommande vecka.

På fredag upphör mitt personliga tobaksförbud. Fick för mig att det skulle kännas bra att ha en vit månad, och det har det gjort också. High-five to self!

Alkoholen får således sällskap på valborg av en annan favoritdrog.

Rätt töntigt ändå...

jag. behöver. ett. par. hörlurar.

nu.

Jag känner att det är dags att börja skriva mer igen. När jag var ute och reste, där på andra sidan planeten, skrev jag en hel del, dels i publika dagböcker online, dels för "privat bruk" i en liten svart bok. Det var väldigt viktigt för mig att skriva i min lilla bok under resan, som en slags social kontakt fast utan någon annan part inblandad. Ett sätt att hantera ensamheten.

Hursomhelst så har jag som sagt inte skrivit så mycket sen jag kom hem till Sverige, och det slog mig just att jag kanske hade kunnat strukturera upp mina nya lärdomar om livet och alla dess levare om jag hade fortsatt skriva och bearbetat mina intryck även här i det trygga hemlandet.

Innan jag drog iväg kände jag att jag höll på att ta ett (eller flera?) steg mot att bli något av en ny, bättre Jens. På många sätt blev det ju faktiskt så, att vistelsen på Filippinerna gav mig en massa nytt perspektiv och nya insikter, och att jag faktiskt tycker att jag har blivit lite mer positiv av mig, jag söker helt enkelt efter lycka och välmående på ett lite annorlunda sätt nu.

So, let's cut to the chase: Det verkar vara dags att mer eller mindre överge den här bloggen, där jag har en känsla av att jag har haft en lite gnällig attityd emellanåt (kanske?), och skrivit mest om hur jag har känt och mått, om bra och dåliga upplevelser, men inte så mycket om hur jag har tänkt, tyckt och vad jag har funderat på. Överhuvudtaget så säger jag inte så mycket om hur jag tänker och tycker...

Det faller det sig ganska naturligt att jag startar en ny blogg där jag förhoppningsvis låter lite mer funderingar och tankar komma fram vid sidan av alla texter om hur jag känner inför mig själv och världen.

Åtminstone är väl det vad jag vill nu, sen får man se om det känns rätt.

Men det kanske är fel? Det är ju inte ens någon som läser här, skulle man palla läsa om jag skrev nån annanstans?

Oj, vad seriöst detta blev.. Bäst att lägga upp en unrelated pic. så att det hålls på en lite mer avspänd nivå :)

Smek och kyss!