789
Det känns som om jag både älskar och hatar mig själv. Det är så himla lätt att börja räkna upp en massa anledningar till varför man är en dålig, smått misslyckad människa. Jag är fan inte nöjd med denna tillvaron alls, inte nånstans. Det handlar inte bara om att jag är arbetslös, saknar inkomst, men jag är dessutom sjukt lack på min egen gamla dassiga inställning och lathet. Det är visserligen en del skillnad nu mot hur det var innan Filippinerna, jag förändrades nog en hel del, fast ganska subtilt.
Men vafan, det går ju bara långsamt nerför nu. Veckorna efter hemkomsten hade jag åtminstone ett helt nytt synsätt. Jag var nästan genomgående positiv, vilket inte alls har varit min grej innan, och det var hur skönt som helst.
Nu rullar det bara nerför o maka takt, jag fastnar i onda tankar om mig själv, precis vad jag hade lärt mig att undvika.
Vårvärmen kan inte rycka upp mig, inte ens mina vänner. Jag känner mig lika trött på mina vänner som jag var innan jag stack iväg. Det suger att inte umgås med nya människor, utan bara samma samma hela tiden.
Samtidigt finns det ändå saker som gör att jag vet att jag är en bra människa.
Jag gör bara inte något bra av mig...
Äh, vad förväntar man sig egentligen?
