trains

Lyssnar på Lasses nya platta just nu. Det är kanske tredje gången jag lyssnar, och jag tror nog att den blir lite bättre för varje gång, åtminstone nu de första gångerna. Kände mig inte så connected till den när jag först hörde den, och det hade jag inte trott att jag skulle göra heller; det var ju under det förra millenniet han verkligen kunde göra det där som jag älskar så mycket. Hans senaste plattor har inte alls varit samma sak, vilket jag tror att väldigt många håller med om. Hursomhelst börjar jag fatta tycke för just denna skivan. Jag tror det hänger ihop med att jag köpte den på riktigt, i fysisk form (x2).

Har mått bra och varit nöjd med typ allt i snart en vecka nu, oavbrutet om jag inte minns fel. Känns lite skumt när jag tänker efter, men det är ju skönt såklart. Att slippa allt grubbel och framförallt all överdriven självkritik/självhat som inte så sällan går för långt. Känner inte direkt det här vanliga behovet av att alla känslor måste vara omtumlande och starka just nu, jag klarar mig rätt bra. Men jag är ju ändå jag, och jag har analyserat min senaste vecka lite grann, och kommit fram till att det är en jävla svensson-ish-stil jag drar.

Alltså, menar inte direkt att spontaniteten inte alls finns där, eller att jag inte gör de här "fina sakerna", för det gör jag. Jag gör bra saker, både med folk och själv. Men det hela känns ändå lite rutinmässigt på nåt vis. Det kan ha o göra med att jag har ett jobb att gå till, vilket får en att känna sig väldigt vanlig. Bunden vid vissa rutiner liksom.

Eh, om jag ska skriva vidare på detta spåret kommer det bli 400% svammel, så jag lägger ner.

Kardemumma: Jag är väldigt nöjd, och är ganska nöjd med det. Frågan är hur länge jag kan köpa att detta är nåt att vara nöjd med.

Puss och gitarr!