du & jag döden
Lyssnade nyss på en låt, som många gånger har väckt en väldig känslostorm inom mig. Ni vet, en sån där blandning av känslor man inte riktigt kan beskriva, som liksom bara ploppar upp när man lyssnar på just den där låten som helt oförklarligt betyder nånting extra.. För flera år sen, när jag inte hade hört låten så många gånger som jag har nu, var dessa känslor starkare.
Men nu, alldeles nyss, kom känslorna tillbaka. Jag liksom, kunde se dem, inom mig. Ana doften av dem, identifiera dem, och konstatera att jo, det är sannerligen samma låt nu som då. Men det var något som inte stämde.
Känslorna bara fanns där, men de högg mig inte med sina knivar, de smekte mig inte med sina underbart lena händer, de såg mig inte djupt i mina ögon, med sina stora kolsvarta pupiller omgivna av en klar, grå iris, som de känslorna ofta gjorde förr. De liksom bara var där, för mig att se på, men inte röra.
Nu jävlar ska jag höra nånting som hugger. Jag ska lyssna på musik som gör ont. En låt som jag bara har hört till fullo en gång, och sedan dess inte lyssnat på för att jag minns känslan. Rädslan.
Men just nu, är det den som ska fram, för jag är trött på att musiken som förr kunde få mig att rysa allra längst in, inte längre gör så med mig.
Andas Miranda
