trains

Konsertpeppen har liksom svept sig runtom mig som en värmade filt.. (Eller motsvarande corny liknelse)

Jag blev sjukt upprymd av Porcupine-konserten, allt var så perfekt. Att få höra alla gamla goda låtar som man hört så många gånger, inspelade, kändes extremt bra. Bara släppa all väntan på att nån gång få se dem framträda live. Vara närvarande, och njuta av alla mästerverk.

Och beträffande The Incident, alltså hela den långa låten, så var det mycket lättare att relatera till den musiken när man hörde den live, än det har varit när jag har lyssnat på den hemma.

Kort sagt, igår var man hög som ett hus, tack vare ljud.

Imorgon kan nog liknande känslor infinna sig, det är ju trots allt Muse som gäller. Har kollat in nån setlist från en tidigare spelning i höst, och de lär köra bra låtar.

Alltså jäklar, vad Musik äger!

...the fuck!?

Det blir SlipKnoT ikväll, så mycket är i alla fall säkert...

Kom nyss hem från att ha sett denna helt fantastiska film. Inte ofta som man sitter och är så inne i en film, så tagen av spänningen, och inte minst skrattar så mycket på det sättet som ikväll.

Jävligt värt biobesök, dessutom fick alla som var där varsin ersättningsbiljett för att det var nåt fux med ventilationen i lokalen. Inget som märktes dock :)

Further on...

Om knappt sju timmar ska jag jobba; om knappt sex timmar ska jag pallra mig upp ur min säng. Är just nu fruktansvärt avtänd på att gå iväg och jobba immorn, dels med tanke på att det är fucking skitkallt ute, dels med tanke på att mitt huvud kör runt som nån jävla rallybil, medan tiden på dygnet antyder att jag befinner mig på en 30-väg. If you catch my drift..

Kan inte riktigt varva ner, känslor sprutar hit och dit, huvudet babblar på och... ja, det är helt enkelt en del...

Hoppas jag lyckas somna hyfsat snart så att morgondagen (arbetsdagen) blir så uthärdlig som möjligt. Å andra sidan hoppas jag också lite på att jag ska känna mig rent åt helvete i kroppen imorgon, så att jag med gott samvete kan ringa och säga "Hej, det är så här att..."

Sjukanmäla, sjukanmäla inte? Sjukanmäla, sjukanmäla inte?

Tillbaka till de oberäkneliga elektriska och kemiska impulser som studsar i mig.

Jag ändrar mig sjukt snabbt. T.ex. så kan jag inte bestämma mig vad jag tycker om människor i min närhet, mina vänner. Både väldigt starkt gillande, men även väldigt starkt ogillande när det gäller somliga runt om mig kan stiga och sjunka för minsta lilla sak, och allt vänder onaturligt fort.

Gahh, det var sjukt längesen det kom in nya personer i mitt liv. Ska man ta och byta folk?

Jak er trööt. Snälla världen, låt mig vara imorgon...

Anyhow, Quentin Tarantino har återigen lyckats samla pluspoäng från min sida.

Var ute och dumpstrade lite med några vänner ikväll. Lyckades fånga en del te, bröd samt frukt o grönt. Nog bidrog man till att minska den allmänna konsumtionen där...

Trevlig kväll alltså, men det har varit förbannat jävla fittkallt idag, för att uttrycka sig vackert. Det blir till att rota fram lite mer vantar och dylikt de närmaste dagarna.

Oh, jag blev nyligen väldigt glad. Fick ett mail för en stund sen, från en dansk tjej som plugga i Lund och råkar ha min borttappade mobil :)

Det verkar som att jag kan få tillbaka den på torsdag. Fan va grymt!!

Funderar på att bjuda in till en chillkväll med tillhörande chaigryta nån dag i veckan, får se hur det blir med den saken.

Det ser inte alltför ljust ut vad gäller mitt arbete. Jobbade ingenting alls förra veckan, för de sa på posten att de hade tillräckligt med folk. Igår var jag däremot tillbaka och de sa att det förmodligen fanns jobb även resten av veckan.

Men sen vaknade jag upp idag och kände mig rätt kass. Visserligen bara en förkylning jag haft sen förra veckan, men jag kände att det var på tiden att jag kryade på mig och inte sprang upp o ner i trapphus med brev och reklam. Så jag ringde till kontoret, egentligen alldeles för sent på förmiddagen, och sa som det var.

Kort sagt så tror jag inte att jag gjorde ett bra intryck. I själva verket tror jag att jag tappade rätt så många pålitlighetspoäng hos min chef, så jag ångrade mig efteråt, och var bitter över det hela under de följande timmarna.

Väldigt jobbig känsla när man inte har jobbat så mycket den senaste tiden, och sen ska bestämma sig för om man tycker det är dags att gå tillbaka till kneget eller om man vill softa hemma. Det blir också väldigt svårt att hålla kvar motivationen till att jobba när man ändå inte jobbade föregående vecka, och inte vet om man får jobba dagarna som är kvar på nuvarande vecka.

Jag blir likgiltig, och ser ingen större mening i att jobba de enstaka dagar då det faktiskt erbjuds arbete.

Hoppas att det blir bättre snart, att jag med större säkerhet kan få jobba heltid-ish på posten, som jag ville från början.

Tänkte börja söka lite andra jobb också, för att vara på den säkra sidan vad gäller inkomsten ifall det här med posten skiter sig helt.

Tack och pastej

Lyssnade nyss på en låt, som många gånger har väckt en väldig känslostorm inom mig. Ni vet, en sån där blandning av känslor man inte riktigt kan beskriva, som liksom bara ploppar upp när man lyssnar på just den där låten som helt oförklarligt betyder nånting extra.. För flera år sen, när jag inte hade hört låten så många gånger som jag har nu, var dessa känslor starkare.

Men nu, alldeles nyss, kom känslorna tillbaka. Jag liksom, kunde se dem, inom mig. Ana doften av dem, identifiera dem, och konstatera att jo, det är sannerligen samma låt nu som då. Men det var något som inte stämde.

Känslorna bara fanns där, men de högg mig inte med sina knivar, de smekte mig inte med sina underbart lena händer, de såg mig inte djupt i mina ögon, med sina stora kolsvarta pupiller omgivna av en klar, grå iris, som de känslorna ofta gjorde förr. De liksom bara var där, för mig att se på, men inte röra.

Nu jävlar ska jag höra nånting som hugger. Jag ska lyssna på musik som gör ont. En låt som jag bara har hört till fullo en gång, och sedan dess inte lyssnat på för att jag minns känslan. Rädslan.

Men just nu, är det den som ska fram, för jag är trött på att musiken som förr kunde få mig att rysa allra längst in, inte längre gör så med mig.

Andas Miranda